Zorro är sur som ättika här hemma, inte bara för den hiskeliga klådan utan också över behandlingarna. Att få medicin tillhör inte det roligaste här i livet! Stronghold-dropparna accepteras med viss skepsis, men de gör ju varken ont eller är obehagliga så det får gå.
Men baden… de hemska baden! Nästan så man tror att jordens undergång är förknippad med ett bad! Pyroderm-schampot ska ju dessutom masseras ner ordentligt i hårbotten och verka en stund innan det sköljs ur, dubbel och förlängd plåga anser Zorro!
Än så länge har inte klådan gett med sig särskilt mycket. Precis efter badet igår verkade det ändå som om schampot lindrade litegrann för då sov han gott. Men det dröjer nog en stund innan alla medikamenter har bitit på de små bacilluslingarna. Och många bad kvarstår än…
Djurapoteket för dagen!
Hej! Vilken underbar sida! Jag går en utbildning i hundsjukvård, och var ute och googlade efter bilder på hundbitna hundar, och ramlade då in på din fina blogg. Anledningen till att jag gillar den extra mycket, är förmodligen för att jag har haft förmånen att berika mitt liv med en American Akita! Vår Aki blev nästan 13 år, innan han lämnade ett stort hål av saknad efter sig våren 2008. Hans bästa vän, katten Pricken, dog våren 2011, 15 år gammal. Vilket gör det extra rörande att läsa om dina kompisar!!! Tanken slog mig bara angående detta med den plötsliga klådan, att du ska vara vaksam så det inte är SA (den sjukdom som drabbar akitas lite då och då) som börjar visa sig! Jag tror att vår Aki hade det, men vi tog aldrig prover för att säkerställa det. Hans första symptom var att han fick tunn päls o gick upp lite i vikt, och efter ett tag började hudproblemen (furunchulos mellan tårna, stort och varigt sår på huvudet, etc) som ledde till en massa antibiotika och lite kortison, shampo, etc. Men till slut lyckades vi med hjälp av korrekt dos Levaxin (pga hypothyreos) hålla honom fri från alla hudproblem! Världens bästa kompisar, och av rädsla för att jämföra en ny hund med Aki, vågade vi oss inte på en ny akita direkt. Ett halvår efter Aki´s lämnat oss, kände vi oss redo för en ny familjemedlem, efter att flask-lammet Ascona Bä varit en stor hjälp i sorgbearbetningen, och det blev blandis-killen Senna. Lång historia kort så hittade vi en schäfer-tik ett år senare, åkte polisbil o köpte henne av en missbrukare, en tjuvparning, 13 valpar (11 överlevande) och nu är jag lycklig hund-mamma till 6 schäferblandisar och en Schäfer. Akitan kommer alltid att ha en central plats i mitt hjärta, och chansen är överhängande att det en dag blir en akita igen. Den som lever får se! Önskar dig stort lycka till med att få bukt med klådan, och att det inte visar sig vara något annat än ett övergående problem!!!
Skulle inte stå ”hundbitna” utan ”ormbitna” hundar… så fel det kan bli när fingrarna är snabbare än huvudet… (ler) / Jenny